Råkade läsa ett snart ett år gammalt inlägg om mina tankar kring studenten...

 

Skolan har verkligen inte varit sig lik utan de gamla 09orna. De var ett sånt himla liv med dem här och riktigt underhållande personer.

Lite ångest börjar jag minsann få, egentligen inte för att lämna skolan utan mer för att inte ha något att komma tillbaka till i höst. Den 5e juni är det slut, done, finito. DET är vad som skrämmer mig.

 

Jag har aldrig varit ett stort fan av unghästar, men nu känns det som att jag ändrat åsikt.

 

Jag har alltid varit så rädd för att förstöra dem, då den viktiga grunden läggs. Men efter att ha sett Bejing göra så stora framsteg känns det helt enkelt bra. Det känns så himla kul att se dem växa och utvecklas, och göra det så snabbt! 

 

 

En annan fördel är att de är oförstörda, och formas de rätt har de en ljus framtid som bara är deras, bara att öppna armarna och ta emot. Allt annat mot var Florran var; misshandlad, förstörd i munnen, ryggskador och psykiskt instabil.. Vill knappt tänka på de hemskheter hon fick möta under sitt liv. Hon har gjort ett starkt avtryck i mitt liv.

 

...

 

Bejing kan i för sig fortfarande ge sig på en bockning, men innan var det mer intensivt och hon gjorde det i varje galoppfattning och ofta hela galoppen igeonom.

Nu genomför hon hoppträningar och sköter sig super och har en bra inställning till arbete. Mjuk och avspänd.

Nu i efterhand är det lite ledsamt att jag inte har filmer på "då & nu". Det hade varit häftigt att visa upp för er!

 

 

 

 

 

En film som får en kämpa lite till, även när det känns tungt och omöjligt.

 

Vad ska man säga.

 

Herregud. Man söker in för fjantproblem bara för att Ponnyakuten blivit en sådan statusgrej. 

 

 

Exempelvis:

 

• En tjej har problem att sitta ner i traven. Det såg inte så illa ut och hon skulle lätt kunna jobba fram resten själv med en vanlig dressyrtränare. Problem solved.

 

• En tjej envisas med att rida en häst som ganska tydligt inte passar hennes nivå av ridning. Oerfaren ryttare- erfaren häst. Så enkelt var det. Här kändes det faktiskt som att det var kändisskapet som lockade...

 

• En häst som trilskades, stegrade och snurrade runt vid ridning. Började efter hästen blivit klippt. Tobbe ser direkt att hästen har sporrmärken och hästar börjar stegra först när ryttaren använder sporrarna.        Av med sporrarna och öva bort att inte nöta med skänkeln. Ännu ett problem löst. 

 

 

 

Denna Karin skrev ett väldigt intressant inlägg, som jag tycker ni går in och läser nu--> Tryck här!

 

 

Denna människa har faktiskt väldigt kloka tankar. Ofta är det så att antingen älskar man att rida och gillar hästar. Man älskar att träna sin häst varje dag, att utvecklas tillsammans med den och att testa sina kunskaper mot andra på tävlingar.

 

Andra älskar hästar, men gillar att rida. Det är ofta de som inte tävlar lika mycket, då de inte ser det viktiga i det. De vill bara spendera tid med sin häst och dela upplevelser tillsammans. 

 

 

När jag läste detta insåg jag en sak. Jag älskar hästar. Jag gillar att rida. Så enkelt är det.

 

Jag skulle ALDRIG kunna jobba med att rida flera hästar per dag, gjort det på praktiker och det var inte min grej. Jag skulle nog inte vilja ha mer än en häst, även om jag haft möjlighet att ha fler.

 

Dagar då jag inte är sugen på att rida kan jag hellre stå och rykta länge, pyssla, öva på knoppar, att linda och massa annat som egentligen tar längre tid än om jag hade ridit. Det har jag inga problem med.

 

Jag är däremot intresserad av allt som har med hästars välmående att göra och skulle gärna jobba med det. Sadelinpassare, bettinpassning, massage, kiropraktik och liknade. Det är mer min grej. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt.

 

Det är nog därför jag känner att även om jag på ett sätt vill ha en egen häst, just för att kunna rida fälttävlan (en drog mina vänner, en drog..) så är jag nog inte redo för det just nu. Kanske kommer jag känna på ett annat sätt när solen tittar fram, jag är otroligt påverkad av väder och vind och på vintern är jag allmänt omotiverad till ALLT.

 

En annan sak som påverkar är att jag vill resa, mycket och länge. Att då köpa en häst- det vore rätt dumt. Det är något jag kanske skaffar när jag är färdigrest och vet vad jag vill med livet.

 

 

 

På riktigt. Vart kommer alla dessa dumma idéer ifrån?


Pepparkakor är tydligen rasistiska, hästar är frukter och nu ska de klippa bort en del av Kalla Ankas Jul- Tomteverkstaden, som faktiskt är det enda "klippet" som jag tycker om!!


Kanske låter barnsligt, men hallå!

Vi var här först.
Det här är Sverige. Det är våra traditioner, och de ska bevaras. 

Jag menar, anpassar inte vi oss om vi är i ett annat land på semster och man måste täcka axlarna, för att det är deras traditioner och tro? Precis.

Varför kan då inte de som kommit till Sverige acceptera våra traditioner, som vi haft lååångt innan de ens kom hit?

Inget ont mot invandrare, herregud nej(!), men gränsen måste dras någonstans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt dåligt som hänt mig, har aldrig lett till något bra, alltså på riktigt bra.

Inte bara bra erfarenhetsmässigt.

 

C-ponnyn blir akut helblind endast två veckor efter vi debuterat i fälttävlan.

 

Min fantasktiska Fire Flory har en obotlig ryggskada, som p.g.a smärtan gör henne aggressiv. Denna hästen var något så himla extra, inget jag säger för att hon var min häst. Hon bara var det.

Hon var min perfect match.

 

 

Behövde en ny häst att älska för att kunna släppa Florran. Röntgar innan köp, gör allt. Tror ni inte denna otroligt fina, snälla, gulliga ponny har en ryggskada som satt för långt ner för röntgen att se?

 

Berätta gärna, för JAG SER DET INTE.

 

 

Det är bara någon som vill mig illa, känns det som.

Någon som jävlas med mig. Som valt ut mig att bli offer och ta smällen för alla andras lycka.

 

Längtar bara bort efter något nytt.

Att ta reda på vad meningen med livet egentligen är.

Att hitta min soulmate.

Hitta något jag trivs att göra i livet.

 

 

 

A new approach to coming clean 

 

 

 

Kom just på en grej när jag hade debatt om en bok i skolan. Jag hävdade att ingen är perfekt, men blev då motsagd med att alla är perfekta.

 

Men vet du vad, det håller jag inte med om överhuvudtaget. Jag är inte perfekt, Du är inte perfekt och vår idol är inte heller perfekt. Men vet du vad- DET ÄR HELT OKEJ.

 

Det är okej att tycka olika, vara olika och leva olika. Det är okej att ha svårt för matte och det är okej att inte vara nöjd med varje del av en själv. Det är normalt.

 

Däremot måste man kunna väga upp denna accpetansen med att vi är bra, vi är tillräckligt bra och att vi faktiskt är mer än bra, vi är grymma. Man får tycka att man är riktigt bra på något, man får älska sina ögon, sitt hår eller vad man nu tycker om mest av sig själv.

 

Grejen med detta är att alla är olika, unika, och det är en bra sak!

Jag menar, hur kul är det om alla tycker lika, det skulle inte finnas någon variation!

Alla skulle falla för samma killar, ha samma kläder, samma frisyr och någonstans där mitt i skulle vi försvinna i mängden.

 

Alltså-

 

 

 

Andra åsikter? Dela med dig! :)

 

Ibland lyckas andra verkligen pricka in ens egna tankar!

 

 

För det andra har jag spenderat en myskväll med min goa Matilda, trevligt värre! ♥

 

 

Jag har alltid varit väldigt kär i bomövningar, då det kryddar till varje tråkigt dressyrpass och dessutom ger både mer precison, mer schvung och helt enkelt gör det roligare!

 

Att jag kom och tänka på det igen är pga dessa ord nedan;

 

"På träningen i tisdags var det svårare för oss två att hitta rytm och liknande på en bombana än när det låg på 70-80 cm och sista rundan som låg på ungefär en meter. Bommar och småhinder är underskattat enligt min mening. Det är jättenyttigt och man kan rida så mycket bra och nyttiga övningar. Man kan träna styrka, snabbhet och spänst i serier/studsserier och man kan träna rytm på småhinder."- Johanna Grant

 

 

Att rida över bommar, eller småhinder, sliter inte och det är något man kan göra nästan varje dag(mellan uteritter och de vanliga hoppträningarna ;) )! Det blir roligare för både hästen och en själv och man unviker att bara "harva runt i ridhuset" eftersom man har en övning att koncentrera sig på, och gärna flera olika!

 

 

 

Något så enkelt som en enda galoppbom lyfter hela mitt ridpass och en annan övning jag älskar är när man lägger ut två bommar med ex. avstånd för 6 galoppsprång och sedan varierar mellan 5-7, skitbra för att checka av gas och broms och även för att förbättra ens eget öga för avstånd! :)

 

Samt glöm inte att titta in på Hippson.se's egna arkiv med hundratals övningar inom både dressyr, hoppning och bomarbete! Varför inte skriva ut och göra en egen pärm att ha i stallet om du får idétorka?

 

 

 

 

 

Bilderna hittade jag på denna bloggen!

Läste på Nellies blogg för några dagar sedan att hon sökte en rutinerad D-ponny och igår fick hon den bästa lösningen hon bara kunde fått!

 

Isabella Nilsson ville att hon skulle testa hennes Becki! Och det gick skitbra!

 

 

 

Och min direkta reaktion var att jag blev avundsjuk.

 

Jag vill också bara få låna en häst, en häst runt 158-165 hög som älskar hoppa!

Men då måste man vara känd, folk måste veta vem man är, tycka att man rider bra, att man kan utveckla deras häst.

 

Nellies blogg ÄR enorm och hennes privatliv och bloggliv sitter ihop. Det är priset hon betalar, och för mig hade de priset varit alltför högt. Hon är riktigt duktig, det är hon. 

 

Jag gissar att fler ryttare sitter i samma sits som jag- Tävlingssugna, taggade, hästlösa.

Jag har ju haft turen/oturen att sluppit sälja en häst vidare. Men jag lovar att jag hade varit sååå kräsen!

På själva annonsen skulle jag skrivit tydligt(!) vilka egenskaper jag söker hos ryttaren och stackars den ryttaren som provrider hos mig x)

Jag lånar knappt ut hästen till mamma, har skitsvårt för det! Elak människa är jag..

Men hade ju fått ta mig i kragen om jag velat få hästen såld såklart!

Då hade jag tittat på hur ryttaren klarade av hästen, om de klickade och om de skulle kunna utvecklas tillsammans. MEN. Nästa del som är OTROLIGT viktig för mig är att de har liknade hästtänk som jag.

Med det menar jag att de hela tiden söker orsaker till att hästen gör som den gör.
Börjar den Vägra?- Passar sadel, har den sträckt sig, har den något som kan påverkat den? Eller har den helt enkelt tröttnat?
Sur vid sadling- Kolla sadel
Konstig med bettet( tar ut tungan, sticker okontrollerat)- Kolla munnen
Känns det som det tar emot någonstans?- Kiropraktor eller biolight?

Ni ser själva, jag är så otroligt uppmärksam.
Jag söker orsaker och tror inte på att en häst bara gör något för att jävlas.
Jag skulle vilja veta att de är lika uppmärksamma som jag och inte skyller allt på att hästen är dum, vilket många gör tyvärr...

Hur kräsen vågar man vara när man säljer en häst?

Man ska ju trots allt bli av med den också och med alla mina krav skulle det nog ta ett tag.. hehe ;)