Minnas med saknad
Kom och tänka på en läskig sak idag. Det är 17 dagar till studenten, vilket även innebär 17 dagar kvar med skolans hästar, 17 dagar kvar med Beijng och 17 dagar där jag ska utnyttja varje ridpass till det bästa.
Efter studenten vet jag nämligen inte när jag kommer rida nästa gång. Nu är det inte en hästlös sommar det handlar om, bara det var år sedan, nu handlar det om att jag inte ens har Fjellare att komma tillbaka till. Panik. Ska jag klara mig utan hästar?
Kanske lika bra med ett break för att få upp motivationen till 1000 igen, men samtidigt känner jag att jag börjar fatta och hitta nya knappar hela tiden. Känns ju tragiskt att bara låta det gå om intet. Åååh, underbara förvirring.
En sak är säker, säga vad man vill om skolans hästar men jag kommer sakna dem.
Jag menar, tänk er själva.
Aldrig mer se Frigolit gnägga som en idiot efter sin bästa vän Fänrik och sedan skratta åt hans barnsliga lycka när Fänrik kommer ut i hagen.
Aldrig mer kommer keliga Diggilo eller Quick Step att trycka in sitt huvud i ens famn.
Aldrig mer kommer man få rida sin favorit på Plönninge.
Vi lämnar Plönninge och sedan glöms vi bort. Vi vill tro att favorithästen tycker om oss, men om sanningen ska fram tror jag inte de kommer känna igen oss. Eleverna kommer och går, medan hästarnas liv är just här. Det river i hjärtat, men det är såhär det kommer bli.
V i l l i n t e .
Kommentarer
Trackback
