Ni vet de där dagarna då man undrar vad man egentligen håller på med, varför man fortsätter att kämpa fast det är tungt och man bara är allmänt negativ? De dagarna man är redo att släppa allt och ge upp?

Idag känner jag så och jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med hästar överhuvudtaget. Jag sa redan under gymnasiet att just jobba med hästar inte var för mig då jag blev slutkörd, dödstrött och min rygg blev dålig varje gång på bara våra 5-veckors praktikperioder. Jag konstaterade att jag ville ha hästar som hobby och var väldigt nöjd med det.

ÄNDÅ ger jag mig iväg och jobbar som groom/au pair och just nu är jag i en djup svacka pga arbetet är tungt (ingen nyhet, det visste man innan) och att hästarna är mer i luften än på marken då de stått inne flera veckor och jag hatar att inte kunna kontrollera hästarna jag rider. Senast började t.ex. min häst bocka och galoppera när vi travade uppför en backe och drog igång de fyra andra hästarna och jag hade en bockade handhäst att försöka kontrollera samtidigt. Då kommer tanken : Varför gör jag det här? Idag har jag inget bra försvarsargument.

Idag släpptes de ut i ungefär en timma var för att få ur lite av överskottsenergin och det var en rejäl show i hagarna kan jag säga och alla behövde helkropps-badas då de hade lera överallt. Wonderful.